Heeej! Jag vet att det har varit enormt längesen jag gjorde ett blogginlägg och nu måste jag skärpa mig.
Jag har fått börjat på min YouTube-kanal, som handlar helt och hållet om jag som spelar spel, svär och har mig.
Har ni ett intresse för spel, eller YouTube, så droppa gärna in och lämna lite kommentarer!
Annars så har jag fått ett besked från Patientförsäkringen, att jag blivit tillägnad en handläggare nu och att jag fått deras kontaktinformation. Det kommer förmodligen att ta ett antal månader till, men något har hänt i varje fall!
Nu under hösten så har jag arbetat av och till på Trioplast när det varit behov av mig, och jag skickar meddelande till min chef varje vecka för att se om jag behövs... Tyvärr så känns det som om min chef glömmer mig mer och mer, och jag får reda på lite då och då att den andra behovsanställda blir intagen oftare än jag, trots att hon studerar, och jag är helt o hållet arbetslös... Det gör mig jävligt sur, men finns det något jag kan göra åt det? Inte egentligen, är jag rädd.
I nästa meddelande så ska jag försöka få något slags betyg av min arbetsgivare så att jag kan börja ett jobbsök efter nyår. Sedan dessutom så har jag lite pengar sparade (mest för kommande betalningar nästa år), men jag har bestämt mig för att jag o farsan ska gå till en handledarutbildning på en trafikskola så att jag kan börja köra åtminstone och lära mig av en som känner mig bra.
Så saker rör sig så småningom, trots att jag egentligen vill att lite mer saker händer. Jag har varit helt utan jobb i snart tre veckor för att "det inte funnits behov av mig" på jobb.
Jaja. Förutom det så kan jag ju gå igenom vad som hände under allhelgonahelgen. För det första så tog jag mig stunden under veckan att gå och köpa blommor och sedan cykla till kyrkogården och lägga åt min farfar och morfar.. Minneslundarna är riktigt fina, om jag får säga så, och det känns lite lättare i hjärtat att få ha tänkt på dem en stund.
Efter det så åkte jag iväg till mina kompisar under lördagen och vi hade en HELGALEN helg. Vi satt under kvällen och spelade Castlevania: Harmony of Despair. Sjukt roligt, även om de blev frustrerade, iom att vi var fyra stycken som inte visste in eller ut. xD
Sedan så visste vi inte riktigt vad vi skulle hitta på med, så kom kompisens pojkvän på en briljant idé. "Ska vi spela Limbo? Och ta och turas om i spelet? Efter att man dött så lämnar man över kontrollen." Visst, tänkte jag. Kunde ju se på datorn att det var ett spel i svartvitt, men herregud. Det var bara början, gott folk.
Förutom att spelet är svartvitt och inte baserat på "grafik" i sig, så är det ett film noir-spel, alltså förutom grafiken så är det ett tyst spel, med ENDAST dramatiska effekter. Och gode gud. Jag kan ju säga redan nu att jag RÖRDE aldrig kontrollen. Aldrig!
De första hindren kom vi förbi rätt så smidigt på och det var väl okej. Sedan kom där en sektion med två björnsaxar precis bredvid varandra. Och vi försökte ta oss förbi genom att hoppa -- I förgäves. Och nästa person som fick kontrollen sprang rakt in i den första björnsaxen...Det var då jag sprang ut i köket och grät. Riktigt storböla.
Jag tror det har något med att göra med att jag avskyr smärta till en del, och att jag är rädd för döden, som en annan del. Och det spelet bara kom som en enorm chock för mig så att jag inte längre klarade trycket. Så jag storgrät mig igenom natten, men där var en hel del skratt också. Däremot så har jag varit väldig rädd för spindlar och mörkret sen dess. xD Så höll vi på hela natten, blev färdiga vid 6-tiden på morgonen. Tog en Alvedon och en Ibumetin, och bedövade mig själv så att jag kunde sova utan att bli alldeles knas.
Jag tror inte att jag blivit rädd för mörkret, spindlar, annat folk, och larver allt i en enda omgång.
Jag tog o vägde mig innan jag duschade och jag lade märke till att jag tappat 2,5 kilo de senaste veckorna. Och dessutom har man varit deprimerad ovanpå det.... Hmm...
Hiii! I know it's been forever since I put something in my blog and I really got to get my act together now.
I've gotten my YouTube-channel up and running, which is entirely about me playing games, cursing and doing my thing. (Let's Plays in other words).
So if you have an interest for games or YouTube in general, feel free to drop in and leave some comments!
Other than that, I've gotten a message from the patient insurance that I've gotten someone handling my case now and that I've gotten their contact information in case I need to tell them something. It's probably gonna take a few more months, but something's happened atleast!
During the autumn, I've been working on and off (at Trioplast), when there's been a need of me and I send a message to my boss every week to see if I'm needed.... Sorry to say, it feels like my boss is forgetting me more and more, and I find out every now and then that the other necessityemployed has been called in more than I have, despite she studying, and me being completely out of a job.... It pisses me off, but is there really anything I can do about it? Not really, no, I'm afraid.
In the next message I'll be sending, I'll be trying to ask for some sort of evaluation from my employer so that I can actually start looking for a job actively again after Newyears. And to top it off, I've got some money saved (mostly for payments due next year), but I've decided to take me and my dad for an instructor's course at a driving school so that I can finally learn something from someone who knows me well enough.
So things are moving along slowly, despite me wanting there to be more things happening. I've been completely out of a job for the last three weeks because I've "not been needed".
Oh well. Besides that, I can tell you all what's been happening during the All Hallow's-holiday. First of all, I took a moment to go out and buy flowers and go to the graveyard to place them by my grandfathers' spots. The memorials are really nice, if I do say so myself, and it feels a little lighter in my heart to have been able to spend a few moments thinking about only them.
After that, I left for my friends' place during the weekend, and we had one CRAZY time. We were sitting down during Saturday evening and played Castlevania: Harmony of Despair. Extremely fun, even if they got frustrated, and because we were four players not knowing whether we were coming or going. xD
After that, we weren't really sure what to do, so my friend's boyfriend came up with a brilliant idea. "Let's play Limbo? And maybe take turns playing? After you die, you hand over the controller." Sure, I thought. I could see on the computer that it was a black and white game, but good god. That was only the start, people.
Beside the fact that it was black and white and not based on "graphics" per sé, it's a movie noir game, so besides the visuals, it's a silent game, with ONLY dramatical effects. And good lord. I can tell you already that I never even touched that controller. NEVER!
We got past the first obstacles pretty easy, and that was fine, I guess. Then there was a section with two beartraps right beside eachother. And we tried to get past them by jumping-- In vain. And the next person who took the controller accidentally ran into the first bear trap.... That's when I ran out into the kitchen, crying. Really really bawling.
I think it's got something to do with me hating pain, as one point, and that I'm afraid of death as another point combined. And the game just came as a huge shock for me that I just couldn't take the pressure. So I bawled through the night, but there was some laughter as well. But I've been very vary of darkness, and frightened of spiders lately. xD But we kept going in that manner, and finished up around 5-6 in the morning. I took some acetaminophen and ibuprofen to numb myself so I could sleep without going nuts.
I don't think I've ever been scared of the dark, spiders, other PEOPLE, and larvae all in one round before....
Oh! And I decided to try and weigh myself before I showered today...I've lost 2,5 kilo (5 lbs) the last few weeks. And to top it off, I've been depressed...Hmm...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar