Introduktion/Introduction

Svenska:
Hejsan! Detta är min nya blogg, som jag ska försöka hålla i så länge som jag kan hålla saker intressanta.
Jag ska försöka introducera mig själv ordentligt nu och förklara vad jag menar med vissa saker.
En del till varför jag ville göra denna bloggen är för folk att få reda på vad som har hänt med mig och om jag kommer att klara mig i framtiden.

Anledningen till just detta är att när jag gick i sjuan så fick jag ett erbjudande från mina ortopedläkare. Jag hade fötts med olika långa ben, och var därför tvungen att använda specialiserade skor, och bestämde mig för att gå med på operationen, som i detta fallet var en benförlängning. Strax innan första terminen av åttan var avslutad så lade jag mig under kniven.

Metallramen som jag hade på benet sedan kunde man skruva på tre stycken skruvar, och de skulle skruvas på två klick, två gånger om dagen. Men det var ju inte allt. När den själva smärtsamma förlängningen var färdig så blev jag tvungen att ha den på mig ännu längre pga mitt ben som inte ville läka.

Efter ett tag beslutades det att jag skulle ta bort ställningen, som var stor och tyngde ner mig, och istället skruva fast en metallplatta som skulle stödja och hålla det stadigt tills det var läkt.

Sedan togs metallplattan ut, men det tog nog totalt två år innan frakturen var helt läkt. Men efter plattan blivit inopererad så hände något oväntat. När jag hade ställningen så drabbades jag av hypersensitivitet i benet, men jag hade inte längre någon rörelseförmåga i foten. När metallplattan kom in så försvann hypersensitiviteten, visst, tillsammans med resten av min känsel från knäet och ner.

Det togs tester med elchock och nålar, men det fanns ingen förklaring till varför detta hände. Det enda som kunde sägas var att "Känseln kommer tillbaka. Det kommer att ta lång tid, men den ska komma tillbaka." (Det har gått ungefär fem år sedan det hände, och känseln är fortfarande inte återställd.)

Med droppfot, och ingen känsel i foten så började jag få hjälp av det ortopedekniska laboratoriet. Det började med en väldigt stor och klumpig skena som skulle hjälpa mig att gå så att jag slapp kryckorna.
Och när situationen blev lite bättre, så opererades metallplattan ut, och samtidigt så försökte läkarna att ta bort lite utav den gigantiska mängd ärrvävnad jag har. Sedan så fick jag en ny skena som skulle vara lättare att hantera och var som högst väldigt grundläggande, men den var i kolfiber och därför mycket lättare.

Det låter som historien börjar komma till ett slut men det är långt ifrån slut, även idag. Snart därpå började man se ett problem med hur jag gick. I och med att jag inte har någon fysisk kontroll över min fot så började foten vrida sig inåt, och jag gick väldigt underligt. Det bestämdes att göra en datortomografi, och inte förrän då kunde man se att min fotled inte var normalt formad. Istället för att vara kulformad för begränsad rörelse upp och ner, så var fotleden underligt formad, lite sned etc. En del av fotleden på ena sidan var för långt ner, och på andra sidan var den för kort, på något underligt vis.

Det bestämdes att någon åtgärd var tvungen att göras, men det gick ju inte att justera en redan dålig fotled. Därför så gjordes en operation på hälbenet, som skulle hjälpa att räta upp min fot. Därefter så fick jag en mer personaliserad och effektiv variant på min kolfiberskena, som också ska hålla min fot på plats, specifikt.
Detta är där jag är idag, med en skena som håller min fot på plats, med kronisk smärta i foten, samt klarar inte av att göra något vanligt slags arbete pga min särskilda situation, arbetslös, och undrar om det finns om det fanns något att göra åt min situation förutom allt jag redan försöker.

Det var då jag läste om det. Patientskadeförsäkringen. Det tog en stund för mig att bestämma mig, men med hjälp av mina vänner så bestämde jag att ta kontakt med min läkare och försöka få hjälp att göra något åt min situation. Jag pratade med min läkare, och han blev väldigt förvånad. För att han hade trott att en anmälan redan gjorts angående detta. Då tog han kontakt med ortopedkuratorn och hon har nu kontaktat mig.

Hon hade ringt LÖF och frågat om det skulle vara värt att skicka in en anmälan, och till min stora lycka så blev det ett ja. Så nu väntar jag på blanketten, så ska jag ringa henne, fylla ut den och skicka in den. Denna bloggen ska till del handla om just detta, för att jag känner att det är en berättelse som är värd att dela med andra, men också till del handla om de saker som jag gör på min fritid. Därbland bakning, virkning, broderi, och spela spel.
English:
Hello there! This is my new blog, that I will try to keep updated for as long as I can keep things interesting.
Let me try and introduce myself properly, and explain what I mean by some of these things. A part of why I'm wanting to make this blog is for people to know what has happened to me, and how I will fare in the future.

The reason for this particular thing is that when I was in the seventh grade of school, I was given an offer from my orthopedic doctors. I was born with my legs being of different lengths, and thus stunting me to the point where I needed to wear specialized shoes. This is why I decided to accept the offer, which meant to undergo a leg extension. Just before the first term of my eighth schoolyear had ended, I was under the knife.

The metalframe that I had on my leg had the capability of extending. It had three special screws that you were to turn two clicks, twice a day. This was not all though. When the actual painful extending was done, I was stuck with the frame longer than anticipated because my leg refused to heal.

After a while, it was decided to remove the frame because it was big and bulky, and weighed me down, to instead insert a metalplate that was attached to my bone so that the fracture could heal. The metalplate was removed later, but it still took a near total of two years before it was healed completely. But there had been an odd occurence when the plate was put in.

When I had the metalframe, I was struck with hypersensitivity in my leg, and at the same time, lost the ability to move my foot. When the metalframe was removed and the plate was put in, the hypersensitivity was removed, along with the rest of my sensitivity from the knee and down.

There were tests with electric shocks and needles, but there was no explanation as to why this happened. All they could say was that the sensitivity would come back, and hopefully with my mobility. It would take time, but it would return. (It has been about five years since then and it's still not quite there.)

With a droopfoot (in lack of a better term), no sensitivity in my foot, I got help from the orthopedic technical laboratory. It started with an excessively large brace that was going to help me let go of my crutches and walk normally. And when the situation started to become a bit better, the plate was taken out, along with the surgeons trying to take off some of the huge amount of scarred tissue I had in the area.

Then I was given a new, more simplistic and basic brace that would help me, but also being that much lighter, being carbon fiber. It sounds like this story might be coming to an end, but it's far from over. Even to this day, it's not.

Soon thereafter they noticed that my way of walking was not quite..Normal. Considering I had no physical control of my foot, and soon enough, my foot started turning inwards to accomodate my walking. That was when a CT-scan was taken to figure out what was going on. And not before then could they see that my foot joint was not properly shaped. Instead of a ball shaped joint, it seemed sort of crooked. On one side, the bone seemed to go down too far over the joint, and on the other, it seemed to be a bit too high.

It was decided that there was a need to do something about this, but there is nothing to do about an oddly, but badly shaped foot joint. That's why the surgery was directed at my heelbone. If they adjusted my heelbone, my foot could straighten up and help my situation. However, since the lack of physical control, there was a need for a new brace. Again, in carbon fiber, but it was more personalized than that. This variety was specifically designed to keep my foot in place and keep it from slipping back into "old habits".

This is where I stand today, with a brace to keep my foot steady, chronical pain in my foot, and also unable to do any sort of normal work labour, and unemployed. I was wondering if there wasn't anything I could do to help myself, anything at all except what I was already doing.

That's when I read about it. Patient injury insurance. There is no better term for me than the direct translation. In short, it means that if there is some injury on a patient after a medical procedure, there is an insurance that might cover it. (Does not include procedures that are aesthetic. It has to be for a medical cause, so to say.)
It took me a while to decide, but with some help from my friends, I finally decided to contact my orthopedic doctor, to try and help myself a bit.

When I finally talked to him, he was shocked that this hadn't been done earlier. He thought there was some sort of application already sent in about this. That's when he contacted the orthopedic counselor, who then has contacted me. She hurried to call the committee and asked them if there was a point in sending an application in, considering the circumstances. Gladly, it was a yes, and I am now waiting for the application papers. Then I shall call the counselor and we will with combined forces fill it out and send it in.

This blog will for some part be about this, because I feel it is a story worth being told, but also about the hobbies that I am able to do in my free time. Therein is baking, crocheting, embroidery and most of all, games.